Defibrillator - en viktig uppfinning

Under sextiotalet började utvecklingen av defibrillatorn som är en hjärtstartare. Denna medicinska utrustning ger elstötar, det är dessa som kallas defibrillering, vilket används på en person som drabbats av hjärtstillestånd. Numera har denna uppfinning modifierats i tre typer. Dels den manuella som endast används på sjukhus eller i räddningsfordon. Där är det särskilt utbildad personal som handhar dem, många har säkert sett dessa på tv eller i filmer. I övrigt finns både halvautomatiska och helautomatiska defibrillatorer. De finns på flera platser, utplacerade så att hjälp kan ges då olyckan är framme. Den är utrustad med en intalad röst som ger instruktioner till den som ger hjälpen. Men det är extra bra om personen i fråga har en tidigare kurs bakom sig, då finns det ingen tvekan om att använda apparaten.

Alla kan använda en defibrillator

Om en defibrillator kan komma till användning snabbt (helst inom 3 minuter), ökar chanserna till att räddning kan utföras med lyckat resultat. Tiden fram till att defibrillering kan påbörjas är direkt avgörande för överlevnadsmöjligheten.

Det finns ett säkerhetsprogram i apparaten som tillåter att behandling ges endast om patienten är medvetslös och det verkligen är fråga om ett hjärtstillestånd.

Det finns numer även helautomatiska defibrillatorer. Dessa är ännu enklare att använda. Dessa helautomatiska apparater är i stort sett identiska med de halvautomatiska. Skillnaden är att elchocken ges utan att personen som sköter den trycker på en knapp för att starta den, starten sker helautomatiskt. En helautomatisk defibrillator ger klara signaler i god tid innan en chock ges.

Säkrare tillvaro med hjärtstartare

När det finns fler hjärtstartare blir vårt samhälle säkrare vid olyckor. Största möjligheten till att den drabbade klarar sig är HLR kombinerat med behandling med en hjärtstartare.